Stockholm <3



Dagar som dessa så är livet perfekt. 
Härligt väder, underbar stad, fantastiska vänner, underbar pojkvän. Livet är gott.

Pusselbitar som faller på plats

Förstår ni att jag frivilligt och utvilad klev upp ur sängen imorse runt 08-tiden? Jag hoppade på en försenad buss, missade tunnelbanan och den sista bussen. 40 min senare än planerat så kliver jag in på jobbet! Och satan vad trevligt det är. Kunderna är underbara, solen skiner, de små barnen beter sig som små änglar och personalen är underbar.

Det är såhär det ska kännas att jobba! Det ska vara roligt! Då spelar det ingen roll att lönen är lite lägre. Men jag tänker aldrig tvinga mig själv till att jobba på ett ställe där jag inte trivs och hellre sitter i källaren på mina raster.

Just nu är livet jäkligt bra, det enda som skulle kunna göra det bättre är om älsklig kom hem från sitt jobb, men imorgon så!

Nu ska jag njuta av resten av min rast och sen tillbaka till jobbet!


Sing me some lullabies

Inatt lyckades jag få 12 timmars sömn utan att vakna en enda gång! Jag var så himla trött, jag vet inte varför men nu förtiden är jag jämt så trött. Jag tror att jag måste ta och skaffa mig några rutiner. Måste komma ut och springa lite, men vill vänta ett tag till...

Nu sitter jag hur som helst på bussen in mot rådmansgatan för att möta upp Jen på en fika! Och imorgon blir det jobb!


You maken a grown man cry

I'll run with you


funderingar om framtiden

Hej på er! Nu var det ett tag sen jag skrev ett ordentligt inlägg, men det har bara varit så mycket på gång den senaste tiden att jag inte riktigt har haft tid att stanna till och tänka. Jag sitter just nu och försöker fundera ut hur jag ska rangordna mina ansökningar till univeritet/högskolan. 

Som vanligt pendlar jag fram och tillbaka mellan vad jag vill göra "när jag blir stor". Det är svårt och jag har verkligen problem med att se mig själv inom något yrke. Det finns liksom inget som jag VERKLIGEN brinner för. Jag vill göra allt samtidigt som jag inte vill göra något. Mitt problem är nog att jag helst av allt vill trivas på jobbat och kunna utvecklas som person och att jag kanske egentligen inte riktigt bryr mig om vad jag gör. Vilket i och för sig kan vara bra, men även sjukt irriterande. 

Det är nästan så att jag önskar att någon av mina å så närvarande föräldrar hade pushat mig när jag var mindre. Jag var lika dan då, jag testade på allt, ville göra allt men ändå var det inget som fastnade. Herregud, jag ville bli hockeyproffs en gång i tiden och jag kan inte ens stå på ett par skridskor. Men tänk om någon hade sagt till mig "Nej My, jag tänker inte låta dig ge upp nu. Nu går du till träningen och så ställer du upp i några tävlingar och om du fortfarande känner att du vill sluta efter det då får du göra det". 

Gud, jag har försökt mig på så många sporter i hopp om att vara en sporttjej:
Judo
Ju-jutsu
Friidrott
Handboll
Fotboll
Skidor

Ett tag var jag inne på att försöka med
basket
balett
hockey
street dance
Ni ser ju, haha, jag har alltid velat. Nej, jag bör ha en bred utbildning så att jag kan hoppa mellan jobben lika lätt som jag hoppade mellan olika idrottsgrenar... 

Men vet ni? Allt löser sig! Haha, kanske.

Tell me a story, your story

I fredags fick jag frågan "My, vad är din historia. Vem är du? Vart kommer du ifrån" och per automatik så började disskusionen i min hjärna. Hur mycket ska man egentligen berätta, hur mycket kan misstolkas och vad är rent utav sagt dumt att säga? Det finns ju egentligen inget rätt eller fel och olika människor reagerar olika på olika saker, så är det ju helt enkelt. Och om det är något som man faktiskt inte kan rå för så är det ju vart man kommer ifrån. Vi har alla en startpunkt som vi inte själva har valt. Det är ju vägen från startpunktet till dit man är idag som är den imponerande, och det är den som vi själva har någon möjlighet att själva påverka. 

Jag valde hur som helst att delvis berätta min historia. Vissa saker kanske inte lämpade sig och andra saker fanns det ingen anledning till att berätta. Men när man i slutet av en konversation får höra "My, hur kan du vara så stark? Hur orkar du?" så känns det bra. Det är som att få en bekräftelse på att man någonstans längs med vägen har valt rätt.

Nog för att jag har mina svackor, det tänker jag inte sticka under stolen med. Men jag vill påstå att jag åtminstonde försöker lära mig något av mig sjävl vid varje fight jag tar mig an. 

På tal om att välja sin väg här i livet och se sig själv som besegrad. Jag har bestämt mig för att hoppa av biomedicinprogrammet på KI. Även fast jag älskar min utbildning så har jag inset att det inte är något för mig. Jag mår bara psykiskt dåligt av att försöka pressa mig själv till att plugga något som jag egentligen inte vill hålla på med i framtiden. Jag har alltid varit extremt enivs av mig, vilket ibland är en bra sak, och det har lett till att jag inte har velat ge upp. Jag har gått och trott att om jag ger upp så kommer jag bara att må sämre. Men så är det ju inte. Jag måste ju få hålla på med något som jag vill. 

Så på grund av min envishet har jag läst 2 år på en utbildning jag inte riktigt känner mig hemma på bara för att inse att jag faktiskt vill läsa Kemiteknik på KTH. Och ni som har känt mig ett tag kanske är medvetna om att Kemiteknik var något som jag och en kompis pratade om i hela gymnasiet. Men av någon anledning så valde jag i sista minuten acceptera min plats på KI istället för att ta den plats som jag faktiskt fick på KTH. 

men nu tänker jag göra om och göra rätt. Jag är ung och det här är den tiden jag har för att få göra misstag och lära mig av dom. Kanske till och med göra om samma misstag igen, det vet man aldrig. 

Hur som helst så känns det bra. Det känns som att en stor sten har lyfts från hela min bröstkorg och äntligen kan jag andas igen. Jag har mått så himla dåligt och samma sekund som jag tog mitt beslut så såg jag ljuset i tunneln och allt bara föll på plats. Det här är en utmaning jag vill ta mig an, för det är en utmaning som jag vet att jag kommer behöva kämpa med länge och jag vet att jag kommer må bra av det. Och må bra är allt jag vill. 

Det här blev  ett fantastiskt långt inlägg om saker som kanske inte är så viktiga men som ändå tåls att nämna. Det känns alltid lite bättre när man får skriva av sig. Som ett avslut på det här inlägget så kastar jag in en gammal bild som jag en gång i tiden har gjort.



show the scars we're covering


Stockholm













Den som säger att Stockholm inte är en vacker stad vet inte vad dom pratar om. ♥



Fars dag

Du har alltid funnits där för mig, i vått och torrt. Så grattis på fars dag♥




-

Så jävla typiskt mig. 

allt det här resulterar i panikångest och bröstsmärta.

Steve Moakler - Hesitate

The human heart is a scary part in fact'Cause I could break you and you could break me backThough my head says just forget itYou'll get hurt and you'll regret itAsk me now and I won't hesitate

fly high


The bluest eyes in texas






Ett liv kan försvinna så fort, bara ta slut. Det kan hända av de mest naturliga orsakerna men också vara en konsekvens av en annan människas handling. Jag kommer aldrig förstå vad det är som driver människor, vad som får dem att tro att deras handlingar är rättfärdigade, vad som ger den människan MAKTEN att ta en annan människas liv.  En männsika vars liv knappt har hunnit börjat. En människa som kanske inte har haft chansen att visa för sina nära och kära hur mycket hon/han älskar dom. En människa, ett liv, en individ. 

När sånt här händer, som det i Oslo, 9/11 eller alla andra sjuka brott som människor begår så blir jag rädd. Jag blir uppriktigt mörkrädd.

2251: It has been a dramatic and painful day for Norway. First, a huge bomb hit the government quarter of the capital Oslo, killing at least seven people and injuring an unknown number. A few hours later, an apparently lone gunman opened fire at a political youth camp on an island to the west of the city, leaving at least 10 young people dead. The search for missing people there is ongoing.

Källa: BBC News


D
et är så sorligt. Hemskt. Jag vet att jag inte är den enda som kommer skriva om det här, men jag var bara tvungen att få säga något. Visa vad jag känner. Jag tände ljus för dom i Oslo. För att visa omtanke och medkänsla. Jag hoppas att jag en dag kommer vakna upp i en värld där sånt här inte händer. Där oskyldiga människor inte mördas, våldtas eller slängs bort som om dom inte vore annat än skräp. 

Minns ni den där låten man alltid fick sjunga i grundskolan (det fick vi åtminstone göra på brynäs)? I natt jag drömde av Cornelis Vreeswijk:
I natt jag drömde något som
jag aldrig drömt förut.
Jag drömde det var fred på jord
och alla krig var slut


I <3 Sthlm


otillräcklig hjälte

Jag borde överlåta superman-rollen till någon som är mer kapabel till att hantera den.

luften jag andas

Idag är en sån dag då jag saknar Gizmo så att det gör ont i själ och hjärta. 







the sound of your name makes me scream



Walls


weheartit

to change everything and nothing

Jag vill ställa mig i spöregn och skrika, jag vill dansa längs med en stad i mörker. Jag vill sitta på toppen av ett berg och blicka ut över allt liv under mig. Jag vill vara här, just där jag är.



.

jag är glad

Tidigare inlägg
RSS 2.0