I fredags fick jag frågan "My, vad är din historia. Vem är du? Vart kommer du ifrån" och per automatik så började disskusionen i min hjärna. Hur mycket ska man egentligen berätta, hur mycket kan misstolkas och vad är rent utav sagt dumt att säga? Det finns ju egentligen inget rätt eller fel och olika människor reagerar olika på olika saker, så är det ju helt enkelt. Och om det är något som man faktiskt inte kan rå för så är det ju vart man kommer ifrån. Vi har alla en startpunkt som vi inte själva har valt. Det är ju vägen från startpunktet till dit man är idag som är den imponerande, och det är den som vi själva har någon möjlighet att själva påverka. 

Jag valde hur som helst att delvis berätta min historia. Vissa saker kanske inte lämpade sig och andra saker fanns det ingen anledning till att berätta. Men när man i slutet av en konversation får höra "My, hur kan du vara så stark? Hur orkar du?" så känns det bra. Det är som att få en bekräftelse på att man någonstans längs med vägen har valt rätt.

Nog för att jag har mina svackor, det tänker jag inte sticka under stolen med. Men jag vill påstå att jag åtminstonde försöker lära mig något av mig sjävl vid varje fight jag tar mig an. 

På tal om att välja sin väg här i livet och se sig själv som besegrad. Jag har bestämt mig för att hoppa av biomedicinprogrammet på KI. Även fast jag älskar min utbildning så har jag inset att det inte är något för mig. Jag mår bara psykiskt dåligt av att försöka pressa mig själv till att plugga något som jag egentligen inte vill hålla på med i framtiden. Jag har alltid varit extremt enivs av mig, vilket ibland är en bra sak, och det har lett till att jag inte har velat ge upp. Jag har gått och trott att om jag ger upp så kommer jag bara att må sämre. Men så är det ju inte. Jag måste ju få hålla på med något som jag vill. 

Så på grund av min envishet har jag läst 2 år på en utbildning jag inte riktigt känner mig hemma på bara för att inse att jag faktiskt vill läsa Kemiteknik på KTH. Och ni som har känt mig ett tag kanske är medvetna om att Kemiteknik var något som jag och en kompis pratade om i hela gymnasiet. Men av någon anledning så valde jag i sista minuten acceptera min plats på KI istället för att ta den plats som jag faktiskt fick på KTH. 

men nu tänker jag göra om och göra rätt. Jag är ung och det här är den tiden jag har för att få göra misstag och lära mig av dom. Kanske till och med göra om samma misstag igen, det vet man aldrig. 

Hur som helst så känns det bra. Det känns som att en stor sten har lyfts från hela min bröstkorg och äntligen kan jag andas igen. Jag har mått så himla dåligt och samma sekund som jag tog mitt beslut så såg jag ljuset i tunneln och allt bara föll på plats. Det här är en utmaning jag vill ta mig an, för det är en utmaning som jag vet att jag kommer behöva kämpa med länge och jag vet att jag kommer må bra av det. Och må bra är allt jag vill. 

Det här blev  ett fantastiskt långt inlägg om saker som kanske inte är så viktiga men som ändå tåls att nämna. Det känns alltid lite bättre när man får skriva av sig. Som ett avslut på det här inlägget så kastar jag in en gammal bild som jag en gång i tiden har gjort.