innan jag lägger mig och kollar på film så tänkte jag dela med mig utav en sak. Jag tog steget, jag chansade, jag vågade. Kanske förlorade jag men det var även en vinst. Nu vet jag att jag vågar. Jag vågar ifrågasätta, jag vågar säga emot. Jag vågar trotsa mitt huvud och följa mitt hjärta. Det låter patetiskt... Men jag började vissna, nu står jag mig till nästa rond, och den ska jag vinna.

Nu sover vi på det här. Låt oss drömma om regnet som sköljer bort alla problem och återuppleva alla starka känslor som har fyllt våra kroppar de senaste veckorna. 

inatt ställdes jag inför ett ultimatum. Något som har gnagt i mitt bakhuvud i över ett halvår, nu låg nästan alla kort på bordet och det var min tur att ta ett beslut. Jag flydde från problemet, jag var rädd. Sömnlösheten slog till och jag insåg vart gränsen går mellan att bara sår och att kross mitt hjärta. Men nu är det försent, nu har stunden passerat, det finns inte länge något att tala om. 

Jag vet inte vad det var jag såg i dina ögon, men det var något. Helt plötsligt drabbades jag utav insikten om att jag snart kommer flytta... ''Jag lämnar inte dig, det är du som kommer lämna mig när du flyttar''. 

Nu har jag i alla fall mina gränser, jag vet vad jag kommer klara av. Nu ska jag stå fast vi det även om det betyder att jag för tillfället förlorar dig, mig eller allt. 

Nu ska jag sluta skriva sånt här. för den här gången. 
Ibland vill jag inte bli vuxen.

Vad snabbt ändrar sig. Från vitt till svart, det är som att det inte finns en grå zone. Jag försöker hänga med och ta en timme i taget. Inga förväntningar, inga andra än att jag snart kommer bli sårad. Då blir inte smärtan lika stor sen. Jag hade en kompis som sa till mig dina ögon är så uttrycksfulla, man ser sorgen för bra. Jag har suttit här och funderat över det här. Hur vida det är sant eller inte. 

De senaste dagarna har jag haft perfekta tillfällen att ifrågasätta men jag är för feg. Den enda människan jag inte vågar ställa mot väggen. Jag antar att jag vet vad alla svaren är och jag försöker väl undvika att bli sårad. Vilket inte funkar. Hm, nåja. Nog pratat om det här.

Nu tänker jag ta min snoriga näsa och krypa ner under täcket och sova borta ännu en dag utav mitt liv. Men det kommer många dagar, många stunder att älska, många människor att ta till sig och många vänner att förlora. Det gäller att inte gräva ner sig för mycket i smärtan. Det förlorar man bara på. ingen som får dig att gråta är värd dina tårar. Det är lite utav mitt måtto här i livet tror jag, i alla fall i stunder av smärta. Haha. Pussis.

Jag försöker bara förstå. Något jag avskyr är när människor förvirrar mig och jag verkligen inte kan lista ut vad det är som kommer hända. Snart, snart är jag i Uppsala. Snart är jag borta från alla förvirrade människor. Kanske, haha.

Jag kollade precis på det sista avsnittet och jag gråter lika mycket varje gång. Det är så där lagom flickigt och tragiskt att gråta till en serie, men ingen idé att sticka det under kudden. Jag förvånas varje gång över hur mycket man kan relatera till i serien, oavsett vart i livet man är. Nu låter det som att jag är en 35 årig kvinna med ett jobb som tar upp all min tid. Men det är inte så jag menar. Hey, jag må vara ung men kärlek kan hända oss alla. Det är i alla fall vad jag vill tro. 

Med det sagt tänker jag lägga mig i sängen och grubbla över killarna i mitt liv som tar upp på tok förmycket plats. Men som alltid får mitt hjärta att värmas när det behövs och som alltid får mig att önska att livet skulle stanna upp för bara en sekund och vara precis så som det är just där, just då. Ni vet den där känslan av att allt är perfekt och du har aldrig känt dig mer rätt placerad? Eller när du vet att det är för bra för att vara sant? Kanske finns det stunder i livet som är så pass bra och äkta, varför ska vi tveka på att leva ut dem?

Sovgott änglar. ♥

Som att hoppa ned i ett iskallt vatten som du vet kommer stjälpa dig. Som att öppna munnen och dra djupa andetag och känna hur vattnet sakta kyler ned dina lungor. Att tappa kontrollen över ditt liv, att se alla fel du någonsin gjort passera i revy. Att utsätta sig för onödig smärta.

En person med oförklarlig charm, en attraktion som inte borde finnas. En förbjuden frukt som inte får ätas, en kallt gift på en varm sommardag. Det finns alltid en person vars väsen du inte kommer undan. Vars hårda ord sårar, den som alltid krossar dig levande. Den personen du inte kan andas utan. 

Alla har vi en sån person som det inte finns ett mellan läge för. Antingen är du sårad eller så är du lycklig. När du är lycklig känns det som att inget kan stoppa dig, sen kommer några få ord och det känns som att du faller ned i havets djup med en vikt vid dina fötter. Vikten av allt som gått förlorat. Sen kommer leendet och allt är förlåtet.  Den personen finns för alla, kanske inte lika dramatisk, men den finns.

Jag låg i sängen redo att sova, en timme senare befann jag mig på en mörk stig i nattens kyla. Det var mysigt, kanske lite för mysigt. Värme, hjärtslag, andetag och trygghet. Det var fel, det var allt som inte borde vara.

Igår skrev jag att jag mådde bra, idag vet jag inte. Allt är upp och ned i mitt huvud just nu och jag vet verkligen inte hur jag ska kunna plugga till provet imorgon. Vill sticka huvudet i sanden och gömma mig ett bra tag. Jag vet verkligen inte vad jag mår sämst över. Jag försöker ordna upp alla tankar, försöker få någon reda i oredan. Jag vet inte hur jag ska förklara mig utan att säga förmycket. 

Person ett: Jag vill skydda dig, jag älskar dig, jag vill inte att något ska hända. Men jag vill inte ha det såhär och jag vill inte känna ett ansvar som inte är mitt att känna. Jag vill kunna lita på dig och tro på det du säger, men det kan jag inte. Jag är trött på att jag hela tiden blir sviken utav människor jag förlitar mig på, människor som jag har berättat allt för. Jag förstår att det är jobbigt, men tänk på oss andra. Det är inte fel att söka hjälp och acceptera att man behöver den.

Person två: Jag älskar dig, jag vill inte göra något annat. Men nu orkar jag inte mer. Jag klarar inte av alla ''kanske'', ''nog'' och ''jag vet inte''. Jag förstår dig, det gör jag verkligen, men någon gång måste den här leken ta slut. Jag tappar greppet om dig och jag vet inte vad som är värst. Att jag accepterar det eller att jag förlorar dig. 

Jag är trött på alla dom som lovar saker som dom sedan aldrig håller. Det är inte så svårt att vara vän med någon, det är inte så svårt att hälsa och bete sig som vuxna människor. Jag är så less på att jag förlorar greppet om allt, till och med mig själv. Det är ett under att jag klarar det så bra som jag gör, det tycker min kurator i alla fall. 


Förlåt för det deppiga inlägget, men jag måste på något vis uttrycka mig. Jag måste få ur mig allt så att det inte bygger upp och raserar mig senare. För vissa kommer det här inlägget bara vara en stor dimma, det vet jag att det är för mig, och vissa andra vet någorlunda vad jag pratar om i alla fall. Nåja, nästa inlägg ska vara lite gladare, jag lovar. Jag har inte fått ur mig allt men lite. Tack för att ni lyssnade.

Jag saknar er, så att det gör ont. Det är inte så här jag vill ha det.