Jag kollade precis på det sista avsnittet och jag gråter lika mycket varje gång. Det är så där lagom flickigt och tragiskt att gråta till en serie, men ingen idé att sticka det under kudden. Jag förvånas varje gång över hur mycket man kan relatera till i serien, oavsett vart i livet man är. Nu låter det som att jag är en 35 årig kvinna med ett jobb som tar upp all min tid. Men det är inte så jag menar. Hey, jag må vara ung men kärlek kan hända oss alla. Det är i alla fall vad jag vill tro. 

Med det sagt tänker jag lägga mig i sängen och grubbla över killarna i mitt liv som tar upp på tok förmycket plats. Men som alltid får mitt hjärta att värmas när det behövs och som alltid får mig att önska att livet skulle stanna upp för bara en sekund och vara precis så som det är just där, just då. Ni vet den där känslan av att allt är perfekt och du har aldrig känt dig mer rätt placerad? Eller när du vet att det är för bra för att vara sant? Kanske finns det stunder i livet som är så pass bra och äkta, varför ska vi tveka på att leva ut dem?

Sovgott änglar. ♥