Det var med tomma ögon som jag såg landska...

Det var med tomma ögon som jag såg landskapet förändras medan tåget rullade in. Jag kunde välja att vända men av någon anledning valde jag att trotsa rädslan. Det kändes mer eller mindre som nu eller aldrig, men jag kan säga att jag aldrig har känt så många känslor träda fram samtidigt, så många minnen spöka på en och samma gång. Min närvaro kändes mer eller mindre fel. Jag hör inte hemma här... Jag känner det mer och mer för varje timme som går, jag vet att jag låter dramatisk. Men jag kan inte säga det på ett annat sätt. Jag känner mig liksom tom, jag är klar med den här staden för stunden. Det känns så fel att inte följa samma vanliga rutiner, träffa samma människor och gå samma bana som alltid. Allt känns så fel, så oäkta.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0