En plötslig våg av stress och ångest sköljde precis över mig. "Kommer jag klara det?", "vad händer om jag inte klarar det?", "måste jag hoppa av?", "måste jag flytta?" och "hur ska jag fixa det här?!" det är några av de panikartade frågorna som studsar mellan kraniumväggarna. Jag gick från att vara samlad och välplannerad till freaked out och omtumlad. 

Men jag vet att jag kan om jag vill. Jag måste bara få mig själv att inse det. 
Jag ska hoppa in i duschen och sen ner i sängen och ligga och säga mantran för mig själv.
Desperata åtgärder för desperata tider. 
Haha, okej så allvarligt är det inte. 

Vill bara slippa paniken. Måste ta tag i en sak i taget. Jag måste sluta tro att jag klarar av att lyfta hela världen på mina axlar utan att ens känna tyngden. Mitt problem är att jag alltid vill hjälpa alla oavsett om det betyder att jag måste offra något själv. I det här fallet har mitt offrande lett till att studietid och styrka har försvunnit (=en massa tentor att göra nu istället).