Andreas satt precis och berättade om sitt baskerprov för mig. Jag är stolt över att min kära vän inte gav upp! Och samtidigt som jag sade till honom att man aldrig ska ge upp och bara fortsätta framåt så insåg jag att det är precis vad jag borde säga till mig själv.

Jag har alltid sett mig själv som envis, jag brukar aldrig ge upp. Tror jag på något kan jag vänta i 6 år, det har vi fått bevisat för oss, tyvärr. My point is: varför har jag börjat ge upp nu? Jag vet ju att jag kan. Ibland är jag vara så himla jobbig. Jag brukar vara expert på att bita ihop och klara mig igenom saker. Hur tufft det än är. Oavsett om jag ramlar ihop avsvimmad på marken så reser jag mig alltid upp och fortsätter gå. Bokstavligt talat. Nu får jag skärpa till mig. Res dig upp.