Jag har alltid varit driven, utsatt mig för smärta bara för att ''det kan lösa sig tillslut''. Jag har alltid varit envis, det vet nog de flesta utav er. Haha. Jag upptäckte nyss precis hur envis jag är. Jag var på väg in till köket efter ha fikat med la famiglia när jag plötsligt stöter in i något med foten. Det gjorde så enormt ont, det kändes som att jag stukade den. Men envis (och dum) som jag är så fortsätter jag trycka fram benet, fast besluten om att jag ska gå framåt. Samtidigt som jag inser att det var diskmaskinen jag gick in i så lyckas jag pressa benet så pass mycket att det blir fritt och varmt te skvätter över hela mig. 

Nu har jag ett stort och fint rivsår på vänster fot tillsammans med en svullen vad. Haha, ibland är jag så korkad. Det är med andra ord inte alltid så smart att vara envis.