Om jag kunde skulle jag ta dig under mina vingar, vi skulle passera livet utan motgångar. jag skulle visa dig hur det är menat att man ska må, jag skulle visa dig glädje. Men jag kan inte. Du är fast i ditt mörker och jag dras sakta in i det. Jag vill rädda dig men jag är fast på min sida av vallgraven. Ångesten byggs upp som ett svart tomrum inom mig, jag vill skrika men det skulle inte vara till någon nytta för vem skulle egentligen förstå? 

Jag lämnade det bakom mig, men i alla hast så glömde jag bort dig. Du är ensam kvar. Hur kan jag känna mig lycklig när jag vet vad som äter upp dig inifrån? Jag vet att vi kommer klara oss, jag har aldrig misslyckats. Jag har alltid rest mig upp igen och så ska du.