Okej, jag måste bara få skriva av mig lite.

Jag är en sån person som sätter mig själv i andra eller tredjerummet. Så länge alla andra är nöjd så vill jag inte klaga och riskera att dom ska må dåligt. Speciellt inte till nära vänner som jag vet har mått lite fram och tillbaka och för en gångs skull mår bra och är lyckliga. Men någon måtta måste det ändå vara. 

Jag tycker inte att man är en riktig vän om man vänder kappan efter vinden hela tiden. Man kan inte välja när man ska eller inte ska vara vän med någon och förvänta sig att den personen alltid kommer finnas där. 

Det här hänt mig så mycket de senaste åren att jag inte duger till längre och alltid blir bortpioriterad. Och nu får det vara nog. Jag tänker inte acceptera att några av mina närmsta vänner bara försvinner när dom skaffar pojkvän/flickvän och samtidigt tror att jag kommer stå och vänta om några måndader/år när relationen av någon anledning skiter sig. Just nu känner jag bara att om ni inte vill anstränga er så tänker jag inte ens försöka. 

Mitt nyårslöfte det här året var att må bra och att inte göra något eller umgås med folk som bara tar en massa energi och inte ger något tillbaka. 

Så, fuck it. Nu räcker det. Så jävla svårt är det inte att höra av sig, att träffas för en fika nu och då. Ta med karljävlen om det är så svårt att hålla sig ifrån varandra i en timme. Ja, jag lackar. Vad fan håller folk på med?