Det känns nästan overkligt att vara vaken nu. Jag har druckit en kopp kaffe och nu sitter jag på sängen och bara stirrar rakt fram. Det är rätt så mycket som händer i mitt liv nu, många hjul som snurrar. Det är svårt att få grepp om allt. Welcome to life, antar jag? Det är bara att stå på sig och inte brytas ner. Det är lite läskigt att dela med sig av ens liv till andra människor, men nu har jag gjort det och hoppas för allt i världen att inte alla kontakter bryts, haha. 

Är det galet att jag inte har tagit av mig ytterjackan än? Jag kom hem för 20 min sen och här sitter jag. Hela världen snurrar lite långsammare för mig idag, så förvänta er inte förmycket liv från mig. 

Jag måste även passa på att berätta om mina vurpor medan jag ändå sitter här... Den första smällen tog jag i tisdags när vi tjejer bastade hemma hos Anna. Anastacia hade ramlat ordentligt dagen innan så nu var jag medveten om risken. Tog det extra lugnt för att inte ramla, säger till och med till alla att vi måste gå långsamt annars ramlar vi. Direkt efter orden flytt från min mun faller jag pladask på svanskotan, armbågen och huvudet. Det gjorde så galet ont! Jag har fortfarande ont när jag går, hur sjukt är inte det? Och igår när jag skulle iväg så halkar jag på isen precis utanför min dörr och slår i knät och rumpan. Så nu är hela min rumpa öm, svanskotan gör lite ondare än innan och jag har slagit hål på mitt knä och mina tights. Så klantig är jag, haha. 

Men nu måste jag klä av mig och försöka prestera något, jag kan inte bara sitta här. 

Born to a throne, stronger than Rome
But Violent prone, poor people zone
But it’s my home, all I have known
Where I got grown, streets we would roam
But out of the darkness, I came the farthest
Among the hardest survival
Learn from these streets, it can be bleak
Except no defeat, surrender retreat

So we struggling, fighting to eat and
We wondering when we’ll be free
So we patiently wait, for that fateful day
It’s not far away, so for now we say

Ciao.