jag önskar att jag kunde rädda dig så som jag räddade mig själv

Om jag kunde skulle jag ta dig under mina vingar, vi skulle passera livet utan motgångar. jag skulle visa dig hur det är menat att man ska må, jag skulle visa dig glädje. Men jag kan inte. Du är fast i ditt mörker och jag dras sakta in i det. Jag vill rädda dig men jag är fast på min sida av vallgraven. Ångesten byggs upp som ett svart tomrum inom mig, jag vill skrika men det skulle inte vara till någon nytta för vem skulle egentligen förstå? 

Jag lämnade det bakom mig, men i alla hast så glömde jag bort dig. Du är ensam kvar. Hur kan jag känna mig lycklig när jag vet vad som äter upp dig inifrån? Jag vet att vi kommer klara oss, jag har aldrig misslyckats. Jag har alltid rest mig upp igen och så ska du. 


Glittrande himmel

När jag gick hem så kollade jag upp mot himlen, förväntan var en stor svart tomhet. Men blicken möttes av små glittrande snöflingor, virvlandes i luftströmmarna och vägrade släppa taget och falla mot marken. Det är där någonstans jag är, virvlandes i luftströmmarna. Klamrar mig fast vid det som är, det vackra, det trygga men ändå okända.

reason to live




Kolla på min älskling!

Allt har ett slut.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till,
vad jag ska göra eller säga.
Jag vet inte vem jag ska prata med längre,
alla är borta.
Allt är upp och ner. 

Jag vill inte åka till Gävle längre, men jag inte heller vara här.
Jag måste sysselsätta mig.
Tänka på något annat. 

Jag känner mig tom. 
Tommare än någonsin. 
Det känns som att jag går med ett stort hål i bröstet,
ett hål som jag vid varje vaken sekund pressar samman,
förnekar. 

Jag antar att allt har ett slut. 



Whatever you do will be insignificant





Break it.

I love you guys

Kärlek på den här kvällen ♥ 




never give up, never break

Andreas satt precis och berättade om sitt baskerprov för mig. Jag är stolt över att min kära vän inte gav upp! Och samtidigt som jag sade till honom att man aldrig ska ge upp och bara fortsätta framåt så insåg jag att det är precis vad jag borde säga till mig själv.

Jag har alltid sett mig själv som envis, jag brukar aldrig ge upp. Tror jag på något kan jag vänta i 6 år, det har vi fått bevisat för oss, tyvärr. My point is: varför har jag börjat ge upp nu? Jag vet ju att jag kan. Ibland är jag vara så himla jobbig. Jag brukar vara expert på att bita ihop och klara mig igenom saker. Hur tufft det än är. Oavsett om jag ramlar ihop avsvimmad på marken så reser jag mig alltid upp och fortsätter gå. Bokstavligt talat. Nu får jag skärpa till mig. Res dig upp.

The blue sky can't even describe the next morning

Jag är rädd för mina egna drömmar,
jag spenderar dagarna med att förtränga,
jag låsas att jag inte ser,
att jag inte hör,
att det inte finns.



tack.

Aldrig har jag varit så arg i hela mitt jävla liv. Hade det inte varit för att en viss person höll i mig så hade jag vänt mig om och slagit till. Men nu är jag glad att jag inte sjönk så lågt, det gjorde du så bra ändå. Tack så hemskt mycket för att du som vanligt fuckar upp allt som gör mig lycklig. Jag förstår inte att det kan vara så svårt att faktiskt bete sig vuxet och hälsa och försöka föra en normal konversation? Men istället ignorerar du mig och sitter och snackar om vem du ska sätta på och det ena å de andra. Jag försökte i alla fall men nu har jag fått nog. Efter jag har satt mig på tåget till Stockholm så kommer jag aldrig komma tillbaka. Nu skiter jag i Gävle. Jag har gång på gång förlåtit dig för allt vad du har gjort, även när folk har sagt att jag är en idiot när jag gör det. Men jag trodde att du var bättre än så. Och jag vet att jag har ställt till en massa och inte alls varit världens bästa, det har jag aldrig påstått. Men jag trodde att vi åtminstone skulle kunna skiljas åt som någorlunda hyfsade bekanta. Men icke sa nicke.

Sen vill jag bara säga förlåt till alla er som jag möjligtvis förstörde kvällen för. Det var inte alls min mening. Men jag sa till alla att jag skulle gå så fort någon blev ledsen eller arg, även om det var jag, och det gjorde jag. Jag hoppas i alla fall att ni alla hade trevligt så länge det varade! 

Tack Nico och alla andra som fanns där och stod upp för mig. Det värmer i hjärtat. Nu kan jag knappt vänta på att få flytta!

L.Y.D.

Jag nämnde ju tidigare att jag hade lust att leka lite i photoshop så för en liten stund sen så tog jag tag i det. Ja, jag vet att klockan är sent... Men jag kunde inte hjälpa mig helt enkelt. Jag hittade en jättebra sida på internet där en amerikans eller engelsk man(eller liknande) ger tutorials. Riktigt intressant faktiskt. Så med hjälp utav honom förvandlade jag denna bild som jag tog under studentveckan;



till denna bild (som jag förövrigt blev rätt så nöjd med, även om det känns lite ego att sitta och göra om en bild på sig själv):


Ralph Blum




Nothing is predestined: The obstacles of your past can become the gateways that lead to new beginnings.
-- Ralph Blum

Nothing is predestined: The obstacles of your past can become the gateways that lead to new beginnings.
-- Ralph Blu

Noth

genom svallvågorna

Tänk vad konstigt det är, det här med känslor. Utan föraning ändrar dem riktning, utan ett tecken på förändring så är allt annorlunda. Något man sedan länge har fasat för kan i slutändan kännas helt underbart, så rätt. Som att det var den enda vägen ut ur mörkret som man aldrig har vågat gå. Efter de första stegen känns inte allt så läskigt längre, efter några stötande ord vet du att det är rätt.  Efter flera år av svallvågor som har rört sig på ytan börjar de äntligen sjunka ner till botten. Och då förstår man, då ser man rätt från fel.

Jag har dykt ner i mitt hav, jag har känt på varje våg och jag har stigit till ytan för mitt första andetag på många år. Det är skrämmande för jag vet att det är rätt. Det är något nytt och inte vad jag är van med. Det är vad jag behöver. Jag är inte duktig på det här men jag försöker. Jag vågar låta mig själv tänka, känna. 

Min kropp fylls sakta av känslor jag aldrig trodde att jag skulle känna. Lättnad, frihet, glädje. Jag vet nu att ibland kan ensam vara stark. Det finns vissa vägar som man ensam måste vandra, vissa utmaningar du själv måste kämpa dig igenom. För att forma dig, för att stärka dig. 

Det finns känslor jag inte är redo att ta i tur med än, det finns känslor som borde ligga i det fördolda. Det finns så mycket som är rätt men fortfarande så fel. Det är så många känslor som fyller mig, jag mår så himla bra just nu. Och jag skulle inte vilja spola bakåt tiden ett år. Även om jag var lycklig då så har jag kommit längre nu. 

Jag är stolt över mig själv och jag är tacksam för er hjälp.

Psykopatvarning

Jag älskar hur vissa människor använder min blogg som något jävla redskap för att ge igen på folk. Ni har ingen jävla rätt att säga att jag mår dåligt över hur jag har det hemma eller över någon annat heller för den delen. Jag är en tonåring (=hormoner) och ibland utsätts jag för saker som gör att jag mår dåligt. Ni vet killar, skola, stress, framtiden, såna där trevliga saker?

Nej juste. Hur ska ni kunna veta det, uppblåsta jävlar? Och kom fan inte och säg att jag hänger ut någon nu för det gör jag inte. Nu ska jag berätta en chockerande sak för er Jag mår jävligt bra och just nu är jag lyckligare än på länge. Alla har vi brister men jag älskar min familj och inget ni gör kan stoppa det. Så sluta upp. Ni blåser bara er själva.

Förlåt för ett ilsket inlägg men jag blir bara så himla arg. Jag antar att jag var så naiv att jag faktiskt trodde att jag kunde skriva en blogg som folk läste för att dom brydde sig och inte för att dom ville fiska upp information. Jag är så himla less på att få höra dittan och dattan om saker och ting och höra om hur mycket jag ljuger. Hur i helskotta ska ni kunna veta om jag talar sanning eller inte, ni har aldrig funnits i mitt liv och om ni gjorde det så försökte ni ''vinna över mig på er sida''.

Snälla sök hjälp och låt bli mig och min familj. Jag får seriöst psykbryt snart.

Fucked up.



Love and hate


Allt förändras



Minnen blir allt du har.
Skratten ekar i bakgrunden.
Inget är som det var, allt är annorlunda. 

Det är svårt att veta när man ska sluta. Hur vet man stunden är kommen, när det är dags att släppa tagen och undvika att bli sårad? Kan man skydda sig själv från känslorna? Jag önskar att man kunde det. Jag önskar att det fanns ett sätt att veta när det är dags att vända ryggen till. Jag önskar att det fanns ett sätt att gömma sig från alla känslor som frambringar tårar. 

Att förlora någon man älskar, någon man litar på, det är jobbigt. Det finns ingen guide i hur man undkommer ett krossat hjärta eller hur man tejpar fast bitarna igen. Lagom till omgång två, då hjärtat krossas lite mer. Jag förundras över alla de som gång på gång lyckas resa sig upp. De som står med huvudet högt, trots all smärta. Jag vill vara den personen. Jag tror jag håller på att bli den personen. Jag känner mig... bedövad. Det är en udda känsla. Men jag är stark, jag vill tro att jag är stark. Jag tänker tro att jag är det. Det positiva med att förlora någon man tycker om, en nära vän, är att det alltid finns en annan vän som tar hand om dig. Det finns alltid en vän som ställer upp. 

Det finns stunder då jag mår riktigt bra. Det är dom stunderna som jag vet att allt kommer ordna sig. Oavsett vad som händer så ordnar det sig alltid. Det har jag alltid trott. Nu låter det nästan som om jag är helt förkrossad, det är jag inte. Jag mår bra, jag är glad (oftast). Visst har jag mina stunder då jag bara vill gömma mig under täcket, men det har väl alla ibland? 

Jag vet inte vad jag vill säga med det här inlägget. Bara ett töntigt inlägg, det har varit en hel del utav dem den senaste tiden. Jag ber verkligen om ursäkt, speciellt om ni har läst hela det här inlägget. Nu tänker jag sova. Jag ska trots allt ut på en tur i skogen imorgon. Jag älskar naturen (minus alla äckliga djur). Jag känner mig lugn då. Speciellt med musik i öronen! 

(tio kronor på att jag raderar det här inlägget imorgon)







a whiter shade of pale


Fulfilling dreams


broken line


Dramaqueen.

Hur kan en dag går från händelselös till patetiskt dramatisk? Tidigare idag skrev jag om att jag var orolig för något som skulle hända nu i helgen. Det var en magkänsla jag hade och mycket riktigt gick allt rakt åt helvete. Ni vet hur det är när något har känts så perfekt under en längre tid. Det är lugnet före stormen. Så har det varit för mig. 

Jag önskar att jag inte vore så naiv och hoppfull. Det hade räddat mig ur den här situationen för flera månader sen. Men jag känner mig ändå tillfreds på något vis över den delen utav dramat. Sandra sa till mig att min värld inte rasar bara för att han inte är en del utav den. Kanske inte hela min värld, men en del utav den rasar samman. Anywho...

Något jag inte kan förstå är varför allt drabbar mig samtidigt. Räcker det inte med ett problem i taget? Måste verkligen allt som kan gå fel göra det under samma tio minuter? Idag rann bägaren över för mig och jag använde knytnäven, inte på en levande individ. Men vår vägg. Det verkar som om den har klarat sig, men det lät som att den gick sönder. 

Jag tänker ta den här natten och bearbeta allt och imorgon ska allt vara bra. Då tänker jag åka hem till Sandra och spela wii, kolla på film och bara vara. Jag vill inte ha nå fler komplikationer än på ett tag. Jag är trött på alla er som inte gör något annat än att spela ett spel, som står för allt vad som är fel med dubbelmoral och ni som förändras så fort något blir svårt. 

Är jag verkligen så svår att gå förstå sig på? Är det bara jag som inte vill dela allt och alla med alla andra? Ibland vill jag ha någon som ligger nära hjärtat för mig själv. Jag vill inte behöva oroa mig, jag vill inte vara rädd. Jag vill vara en del av något. Jag vill vara din. Jag vill vara normal. 

Kanske är det jag som behöver förändras.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0