Världen behöver inte alltid veta allt.

Hur kommer det sig att var och varannan ungdom i dagens samhälle går med en ring på fingret? Jag vet inte hur många vänner och bekanta jag har som är förlovade, så många unga som man ser på stan och jag kan inte göra något annat än att titta på dom med förundrand. Vad är det som får en 16-18 åring till att förlova sig? Det ligger i människans natur att alltid puscha gränserna, alltid ta steget längre än alla andra, men vad hände med att bara säga att man älskar någon?

Min inställning till äktenskap är relativt negativ, vilket inte är så konstigt då jag redan har bevittnat en skillsmässa från min mamma. Och för att inte tala om den som pågår nu. Men jag kan tycka att det kan vara något vackert... att lova varandra att finnas där och att älska någon tills döden skiljer dom åt. Men hur ofta händer det? 

Okej, jag har ingen aning om vad jag ville säga med det här inlägget. Jag minns knappt hur jag ens kom in på det här ämnet. Men jag tycker verkligen att det är intressant. För mig känns det som att samhället har förvridit synen på att ringen ska symbolisera evig kärlek till att den är en statuspryl. Och det är synd.

Min tanke är (precis som jag skrev till anders på FB): 50 % av alla äktenskap går i kras (vilket jag tror beror på den stress folk har inför att förlova sig så fort) så vad är det som säger att just mitt skulle överleva? Tillsvar fick jag: Du är smart, du har fattat det här. Men livet blir tråkigt om man ska leva efter sannolikheten hela tiden. Och det är sant. 

Och tillslut vill jag säga att jag inte tror att ni som förlovar er tänker ''Haha, det här ska jag minsann skriva på Facebook och visa mina vänner''. Självklart tror jag att ni älskar varandra. Det jag tvekar på är bara hastigheten. Man behöver inte alltid färdas i ljusets hastighet. Ibland kan det kanske vara bra att stanna upp och bara vara. 

Kommer jag få 1000 hatmejl nu? Om det är till någon tröst så kanske jag har ändrat inställning om en vecka? 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0