"Man måste få leva lite också"... det är en fras som jag har använt/hört på tok för ofta den senaste tiden. Jag har inte gjort annat än levt. Fasiken det känns som att jag har haft sommarlov sen jag slutade 6:an. Om jag klarar det här och kan fortsätta med pluggandet då jäklar blir det skärpning. Jag har redan planerat in pluggdagar med my sister from another mother Jen och det kommer bli awesome. Hur mycket jag än vrider och vänder mig innan jag väl sätter mig med skolböckerna så älskar jag det. Jag älskar att läsa saker som jag inte hade någon aning om! 

Jag tror faktiskt att det är ett av mina problem. Av det jag läser så känner jag igen nästan hälften och blir irriterad och tänker ''varför ska jag läsa det här för? Jag kan det ju redan någorlunda!!'', men i slutändan så visar det sig att jag bara kan det om jag får hjälp att minnas. Och så kan vi ju inte ha det. Jag måste kunna allt utan och innan. Jag ska bli som ett uppslagsverk, fast snyggt. Hahah. 

Och jag vet att jag säkert har sagt det här så många gånger att hälften av er redan har slutat att läsa. Men det här är min blogg, jag måste få skrika ut ångesten lite nu och då. Jag måste få försöka puscha mig själv till att läsa och plugga. Problemet är det att varje gång jag sätter mig ner för att läsa så tänker jag ''jag missar så mycket. Åh jag skulle hellre vilja göra blablabla''. Även fast jag vet att när jag väl är klar med pluggandet så kan jag göra vad jag vill. 

Jag vet bara inte vart envisheten och självförtroendet har tagit vägen. Ibland när jag tänker tillbaka så undrar jag vad som hände. Jag brukade ALLTID ta mig igenom allt som var svårt. Jag kunde alltid rädda mig själv, jag ville alltid göra det, jag ville klara allt. Jag har envisheten kvar inom mig, jag orkar bara inte utföra det längre. Jag har gått och blivit världens mest lataste människa. Och det värsta av allt är inte att jag sviker mig själv utan alla som tror på mig. Varje "kom igen My, du klarar det!" stings a bit, för jag vet inte om jag kommer klara det. Och värst av allt skulle vara att göra Anders besviken. Så som han har ställt upp för mig nu. 

Så jag antar att jag borde, istället för att sitta här och klaga, fortsätta läsa så att jag kommer någonstans. Usch, är bara trött på att misslyckas hela tiden. Okej inte hela tiden. Det finns faktiskt saker som jag är jäkligt stolt över och som jag tycker att jag har lyckats bra med och det är mina vänner, min pojkvän (jag hoppas verkligen inte att han läser den här skiten.) och mitt liv här i stockholm. Hoppas bara att jag inte gör ni som betyder något i Gävle besvikna. 

Okej, slut på skitsnacket.