Jag vet inte vad jag ska ta mig till,
vad jag ska göra eller säga.
Jag vet inte vem jag ska prata med längre,
alla är borta.
Allt är upp och ner. 

Jag vill inte åka till Gävle längre, men jag inte heller vara här.
Jag måste sysselsätta mig.
Tänka på något annat. 

Jag känner mig tom. 
Tommare än någonsin. 
Det känns som att jag går med ett stort hål i bröstet,
ett hål som jag vid varje vaken sekund pressar samman,
förnekar. 

Jag antar att allt har ett slut.