Saknad
Igår skrev jag att jag mådde bra, idag vet jag inte. Allt är upp och ned i mitt huvud just nu och jag vet verkligen inte hur jag ska kunna plugga till provet imorgon. Vill sticka huvudet i sanden och gömma mig ett bra tag. Jag vet verkligen inte vad jag mår sämst över. Jag försöker ordna upp alla tankar, försöker få någon reda i oredan. Jag vet inte hur jag ska förklara mig utan att säga förmycket.
Person ett: Jag vill skydda dig, jag älskar dig, jag vill inte att något ska hända. Men jag vill inte ha det såhär och jag vill inte känna ett ansvar som inte är mitt att känna. Jag vill kunna lita på dig och tro på det du säger, men det kan jag inte. Jag är trött på att jag hela tiden blir sviken utav människor jag förlitar mig på, människor som jag har berättat allt för. Jag förstår att det är jobbigt, men tänk på oss andra. Det är inte fel att söka hjälp och acceptera att man behöver den.
Person två: Jag älskar dig, jag vill inte göra något annat. Men nu orkar jag inte mer. Jag klarar inte av alla ''kanske'', ''nog'' och ''jag vet inte''. Jag förstår dig, det gör jag verkligen, men någon gång måste den här leken ta slut. Jag tappar greppet om dig och jag vet inte vad som är värst. Att jag accepterar det eller att jag förlorar dig.
Jag är trött på alla dom som lovar saker som dom sedan aldrig håller. Det är inte så svårt att vara vän med någon, det är inte så svårt att hälsa och bete sig som vuxna människor. Jag är så less på att jag förlorar greppet om allt, till och med mig själv. Det är ett under att jag klarar det så bra som jag gör, det tycker min kurator i alla fall.
Förlåt för det deppiga inlägget, men jag måste på något vis uttrycka mig. Jag måste få ur mig allt så att det inte bygger upp och raserar mig senare. För vissa kommer det här inlägget bara vara en stor dimma, det vet jag att det är för mig, och vissa andra vet någorlunda vad jag pratar om i alla fall. Nåja, nästa inlägg ska vara lite gladare, jag lovar. Jag har inte fått ur mig allt men lite. Tack för att ni lyssnade.
Jag saknar er, så att det gör ont. Det är inte så här jag vill ha det.
Person ett: Jag vill skydda dig, jag älskar dig, jag vill inte att något ska hända. Men jag vill inte ha det såhär och jag vill inte känna ett ansvar som inte är mitt att känna. Jag vill kunna lita på dig och tro på det du säger, men det kan jag inte. Jag är trött på att jag hela tiden blir sviken utav människor jag förlitar mig på, människor som jag har berättat allt för. Jag förstår att det är jobbigt, men tänk på oss andra. Det är inte fel att söka hjälp och acceptera att man behöver den.
Person två: Jag älskar dig, jag vill inte göra något annat. Men nu orkar jag inte mer. Jag klarar inte av alla ''kanske'', ''nog'' och ''jag vet inte''. Jag förstår dig, det gör jag verkligen, men någon gång måste den här leken ta slut. Jag tappar greppet om dig och jag vet inte vad som är värst. Att jag accepterar det eller att jag förlorar dig.
Jag är trött på alla dom som lovar saker som dom sedan aldrig håller. Det är inte så svårt att vara vän med någon, det är inte så svårt att hälsa och bete sig som vuxna människor. Jag är så less på att jag förlorar greppet om allt, till och med mig själv. Det är ett under att jag klarar det så bra som jag gör, det tycker min kurator i alla fall.
Förlåt för det deppiga inlägget, men jag måste på något vis uttrycka mig. Jag måste få ur mig allt så att det inte bygger upp och raserar mig senare. För vissa kommer det här inlägget bara vara en stor dimma, det vet jag att det är för mig, och vissa andra vet någorlunda vad jag pratar om i alla fall. Nåja, nästa inlägg ska vara lite gladare, jag lovar. Jag har inte fått ur mig allt men lite. Tack för att ni lyssnade.
Jag saknar er, så att det gör ont. Det är inte så här jag vill ha det.
Kommentarer
Trackback
