Jag hittade den här dikten på min gamla blogg och jag minns precis hur jag kände när de skrevs. Jag valde att inte ta med hela dikten, för det finns risk att folk skulle koppla den till en aktuell händelse och det vill jag inte. Även om det fortfarande går att koppla ihop den med något aktuellt så är det inte så jag menar. Jag är glad att jag inte är kvar där än idag. Även om en del utav mig fortfarande lever på gamla känslor så har jag mognat. Jag vill tro att jag har lärt mig något, men det får tiden utvisa. 

Det har varit en jobbig kväll och jag bröts på mitten, rent mentalt. Men jag samlade mig, pratade med Sandra och kom över det. Det blev lite mycket på samma gång. Framtiden sitter och gnager i mitt bakhuvud och jag är panikslagen. Jag vet inte om jag kommer in, vart ska jag ta vägen efter utbildningen, vill jag verkligen jobba med det här och hur ska jag kunna lämna mitt liv här i Gävle? Det kanske låter dramatiskt, men det är så jag känner. Jag har alltid haft en stig att gå efter, även om jag ibland har gått på sidan om så har den alltid funnits där som en vägvisare. Nu ska jag klara mig själv, ta mina egna steg och starta mitt egna liv. Hua mig!

Men på ett vis ska det bli skönt att lämna det vackra Gävle och röra mig mot ovissheten. För det är ju det här jag alltid har velat eller hur? Jag är bara rädd för att misslyckas och för att stå ensam. Det som gör mest ont är alla ''möjligheter'' och alla känslor jag lämnar kvar när jag flyttar. Det kommer bli en ny start, det behöver vi alla. 

Men nu tänker inte jag sitta här och få er att tro att jag är bitter. Jag är glad. Jag tar studenten, jag lever livet, jag gör vad jag vill och hur jag vill, jag är fri. Jag både älskar och hatar det. Nu ska jag lägga mig i sängen och ladda upp inför vad som verkar bli en intensiv studentvecka där brännboll och grillning står närmast på schemat. Ta hand om er, så hörs vi möjligtvis imorgon. Pussis.