lift me up

inatt ställdes jag inför ett ultimatum. Något som har gnagt i mitt bakhuvud i över ett halvår, nu låg nästan alla kort på bordet och det var min tur att ta ett beslut. Jag flydde från problemet, jag var rädd. Sömnlösheten slog till och jag insåg vart gränsen går mellan att bara sår och att kross mitt hjärta. Men nu är det försent, nu har stunden passerat, det finns inte länge något att tala om. 

Jag vet inte vad det var jag såg i dina ögon, men det var något. Helt plötsligt drabbades jag utav insikten om att jag snart kommer flytta... ''Jag lämnar inte dig, det är du som kommer lämna mig när du flyttar''. 

Nu har jag i alla fall mina gränser, jag vet vad jag kommer klara av. Nu ska jag stå fast vi det även om det betyder att jag för tillfället förlorar dig, mig eller allt. 

Nu ska jag sluta skriva sånt här. för den här gången. 
Ibland vill jag inte bli vuxen.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0