Hur kan en dag går från händelselös till patetiskt dramatisk? Tidigare idag skrev jag om att jag var orolig för något som skulle hända nu i helgen. Det var en magkänsla jag hade och mycket riktigt gick allt rakt åt helvete. Ni vet hur det är när något har känts så perfekt under en längre tid. Det är lugnet före stormen. Så har det varit för mig. 

Jag önskar att jag inte vore så naiv och hoppfull. Det hade räddat mig ur den här situationen för flera månader sen. Men jag känner mig ändå tillfreds på något vis över den delen utav dramat. Sandra sa till mig att min värld inte rasar bara för att han inte är en del utav den. Kanske inte hela min värld, men en del utav den rasar samman. Anywho...

Något jag inte kan förstå är varför allt drabbar mig samtidigt. Räcker det inte med ett problem i taget? Måste verkligen allt som kan gå fel göra det under samma tio minuter? Idag rann bägaren över för mig och jag använde knytnäven, inte på en levande individ. Men vår vägg. Det verkar som om den har klarat sig, men det lät som att den gick sönder. 

Jag tänker ta den här natten och bearbeta allt och imorgon ska allt vara bra. Då tänker jag åka hem till Sandra och spela wii, kolla på film och bara vara. Jag vill inte ha nå fler komplikationer än på ett tag. Jag är trött på alla er som inte gör något annat än att spela ett spel, som står för allt vad som är fel med dubbelmoral och ni som förändras så fort något blir svårt. 

Är jag verkligen så svår att gå förstå sig på? Är det bara jag som inte vill dela allt och alla med alla andra? Ibland vill jag ha någon som ligger nära hjärtat för mig själv. Jag vill inte behöva oroa mig, jag vill inte vara rädd. Jag vill vara en del av något. Jag vill vara din. Jag vill vara normal. 

Kanske är det jag som behöver förändras.