Tänk vad konstigt det är, det här med känslor. Utan föraning ändrar dem riktning, utan ett tecken på förändring så är allt annorlunda. Något man sedan länge har fasat för kan i slutändan kännas helt underbart, så rätt. Som att det var den enda vägen ut ur mörkret som man aldrig har vågat gå. Efter de första stegen känns inte allt så läskigt längre, efter några stötande ord vet du att det är rätt.  Efter flera år av svallvågor som har rört sig på ytan börjar de äntligen sjunka ner till botten. Och då förstår man, då ser man rätt från fel.

Jag har dykt ner i mitt hav, jag har känt på varje våg och jag har stigit till ytan för mitt första andetag på många år. Det är skrämmande för jag vet att det är rätt. Det är något nytt och inte vad jag är van med. Det är vad jag behöver. Jag är inte duktig på det här men jag försöker. Jag vågar låta mig själv tänka, känna. 

Min kropp fylls sakta av känslor jag aldrig trodde att jag skulle känna. Lättnad, frihet, glädje. Jag vet nu att ibland kan ensam vara stark. Det finns vissa vägar som man ensam måste vandra, vissa utmaningar du själv måste kämpa dig igenom. För att forma dig, för att stärka dig. 

Det finns känslor jag inte är redo att ta i tur med än, det finns känslor som borde ligga i det fördolda. Det finns så mycket som är rätt men fortfarande så fel. Det är så många känslor som fyller mig, jag mår så himla bra just nu. Och jag skulle inte vilja spola bakåt tiden ett år. Även om jag var lycklig då så har jag kommit längre nu. 

Jag är stolt över mig själv och jag är tacksam för er hjälp.