Minnen blir allt du har.

Skratten ekar i bakgrunden.

Inget är som det var, allt är annorlunda. 

Det är svårt att veta när man ska sluta. Hur vet man stunden är kommen, när det är dags att släppa tagen och undvika att bli sårad? Kan man skydda sig själv från känslorna? Jag önskar att man kunde det. Jag önskar att det fanns ett sätt att veta när det är dags att vända ryggen till. Jag önskar att det fanns ett sätt att gömma sig från alla känslor som frambringar tårar. 

Att förlora någon man älskar, någon man litar på, det är jobbigt. Det finns ingen guide i hur man undkommer ett krossat hjärta eller hur man tejpar fast bitarna igen. Lagom till omgång två, då hjärtat krossas lite mer. Jag förundras över alla de som gång på gång lyckas resa sig upp. De som står med huvudet högt, trots all smärta. Jag vill vara den personen. Jag tror jag håller på att bli den personen. Jag känner mig... bedövad. Det är en udda känsla. Men jag är stark, jag vill tro att jag är stark. Jag tänker tro att jag är det. Det positiva med att förlora någon man tycker om, en nära vän, är att det alltid finns en annan vän som tar hand om dig. Det finns alltid en vän som ställer upp. 

Det finns stunder då jag mår riktigt bra. Det är dom stunderna som jag vet att allt kommer ordna sig. Oavsett vad som händer så ordnar det sig alltid. Det har jag alltid trott. Nu låter det nästan som om jag är helt förkrossad, det är jag inte. Jag mår bra, jag är glad (oftast). Visst har jag mina stunder då jag bara vill gömma mig under täcket, men det har väl alla ibland? 

Jag vet inte vad jag vill säga med det här inlägget. Bara ett töntigt inlägg, det har varit en hel del utav dem den senaste tiden. Jag ber verkligen om ursäkt, speciellt om ni har läst hela det här inlägget. Nu tänker jag sova. Jag ska trots allt ut på en tur i skogen imorgon. Jag älskar naturen (minus alla äckliga djur). Jag känner mig lugn då. Speciellt med musik i öronen! 

(tio kronor på att jag raderar det här inlägget imorgon)