Det är skrämmande hur vuxna vi har blivit. När började vi oroa oss för lån? När började vi jobba för att klara oss? När flyttade vi hemifrån till vår egna lägenhet? När startade våra liv? 

Hela den här dagen har jag bara suttit och stirrat i princip. Jag har bara varit, utan anledning och syfte. Jag är förvirrad över framtiden. Jag vet inte vad som ligger i min väg. Jag vet inte vart jag kommer befinna mig om en månad. Jag vet inte ens vart jag kommer bo eller hur mycket pengar jag kommer ha på mitt konto. Och det finns inget jag kan göra åt saken. 

Jag antar att det inte är någon idé att oroa sig. Om det blir komplikationer så finns det alltid hjälp och ett skyddsnät att plocka upp mig. Men oron ligger fortfarande där. Men jag har större bekymmer framför mig. Sånt som jag inte kan lägga på en hylla och låta samla damm. 

Egentligen avskyr jag att ta tag i problem. Det finns alltid en risk att någon blir sårad. Ibland måste man kanske tänka på sig själv.