Oj vad dåligt jag har uppdaterat idag, förlåt! Men jag har haft fullt upp med att säga hejdå till Coppa och med att bara ta det lugnt. Det börjar dra ihop sig nu så idag fick bli min sista slapp dag! Jag tycker faktiskt att jag förtjänade den. Imorgon står det på schemat att träffa Elin på stan för att bege sig till NF (naturvetenskapliga föreningen) och uträtta några ärenden. Sen ska jag kika runt lite på stan och ev. leta efter lite block och pennor. Jag älskar att bara strosa omkring i bokaffärer och kolla på allt. Vi får se lite vad dagen har att erbjuda. På kvällen är det i alla fall packning som står på schemat... och jag kan säga att jag inte ens känner mig lugn och sansad inför det. Jag hatar tanken på att försöka planera framåt när jag inte vet hur långt framåt det verkligen är. HUA MIG. Men det löser sig nog. Det är ju inte så att jag aldrig mer kommer hem igen, haha. 

Vet ni något som jag verkligen längtar efter? Tänk er en kall vinterdag, en dag då man egentligen inte orkar gå utan för dörren och alla kompisar är upptagna med annat. Det är då man tar på sig mjukisbyxor, ett linne och lindar in sig i en filt samtidigt som man sätter på sig fårulls-tofflorna. Med en té-kopp i handen lägger man sig på mage i sägen och slår upp ett block med randiga pappersblad. I ena handen håller man en bläckpenna och i den andra handen låter man sida efter sida av kunskap bläddra igenom. Jag älskar att studera. På riktigt. Om jag verkligen älskar ämnet och är på helt rätt humör så kan det vara något utav det mysigaste som finns. Jag älskar att känna hur jag lär mig något, hur jag tar till mig och anpassar fakta till olika scenarion. Jag älskar att känna hur jag blir liiite smartare än vad jag var innan. 

Jag har alltid drömt om att åstadkomma något. Även om det inte är något stort. Jag vill kunna berätta för mina barnbarn om hur jag lyckades uppfylla mina drömmar om att lämna ett spår innan jag dog. Hur jag fyllde mig själv med glädje genom att leva det liv jag ville leva just då och göra det jag ville göra. Och allt detta bara för att jag tog mig i kragen under svåra perioder och slutförde det jag hade påbörjat. Om vi inte lämnar något efter oss hur ska då folk minnas att man har varit här? Minnen bleknar, människor dör och med dom alla minnen och tankar som aldrig delades. 

Jag tror att jag kommer vara lycklig i Stockholm. Jag tror verkligen att jag kommer trivas på universitetet. Jag tror att jag kan klara det här bara på ren vilja. Jag träffade en gammal klasskompis här om dagen och vi började diskutera vart vi skulle ta vägen framöver.

Jag: Du ska plugga civilingenjör inom fysik va?
Han: Ja, i Uppsala
Jag: Vad kul! det förstod jag nästan 
Han: AH, men durå? Kom du inte in i uppsala eller hur?
Jag: Nej i Stockholm

Jag blev helt paff. Han fick det att låta som att jag var mindre värd bara för att jag inte kom in på Uppsala Universitet (finns det fler högskolor och uni. i Uppsala?). Och när jag tänkte efter så insåg jag att jag faktiskt visst kom in i Uppsala men fint tackade nej då det inte var rätt för mig. Jag tycker inte riktigt att man ska döma någon för vad den väljer att göra i sitt liv (med vissa undantag), och jag tycker verkligen inte att man ska ropa hej förens man är över bäcken. Vissa linjer är lätta att komma in på men sen ska man klara av att fullfölja dom också. Jag hoppas att det var jag som missuppfattade alltihop. Att han inte alls menade att framstå som han gjorde i mina ögon med sitt tonfall och allt. Kanske försökte han bara vara lite rolig och då ber jag om ursäkt! 

Men nu ska jag sova. Jag har varit vaken sedan halv sex i morse och mitt huvud börjar förlora dess klarhet och skarphet, haha. Men jag hoppas väl att vi hörs imorgon i alla fall så puss på er fram tills dess!